Panik!!!
I lördags var det tid för "The Old Gang" att dra till Säterdalen för att ta till vara på det sista av sommaren innan hösten var här på riktigt. Det började som en riktigt trevlig stund med picknick i solen och lek på lekplatsen. Alla var glada och nöjda och fler äventyr väntade för dagen... I Säterdalen finns det flera vandringsleder och en trappa upp lockade några ur gruppen så vi beslutade oss för att gå upp för den. Berggren, Wedberg och Yttergren först följt av Annica och Evelina och till slut jag och Patrik. Trappan var uppdelad i avsatser och jag och Patrik beslutade oss för att stanna vid första avsatsen. Efter bara någon sekund ser jag en geting och som vanligt vänder jag mig bort från den och gör mitt bästa att igonera den då jag plötsligt känner hur det sticker till på benet. Tittar givetvis ner och ser en geting sitta där, i panik börjar jag skrika - Ta bort den. ta bort den, ta bort den! flera gånger om och slår emot getingen/getingarna som även satte sig längre ner på benet. Efter vad som kändes som flera minuter sprang jag gråtandes nedför trappan i full panik. De andra står fortfarande kvar och undrar vad som hände egentligen.
Väl nere igen slänger jag mig på backen då benet värker alldeles för mycket och skriker och gråter i full panik. Efter kommer Patrik som gör sitt bästa för att få kontakt med mig (inte det lättaste) Annica och Evelina. Patrik och Evelina drog av mig skor och strumpbyxor för att kunna se vad som har hänt och ser 4stick på benet - 3 på vaden och 1 vid knävecket. Evelina beslutade sig för att ringa 112 men blir bedd att ringa en sjuksköterska istället. Annica beslutade sig för att ta det samtalet men när de inte visste mitt person nummer ringer de upp 112 igen och en ambulans rycker ut. Nu var det bara att ta sig från ena sidan av dalen till den andra. Gick lite grann själv men blev buren längre sträckor och när vi närmade oss grindarna sprang några i förväg för att be ambulanspersonalen komma med en bår.
Det var en manlig och en kvinnlig ambulanspersonal. Mannen bad mig att lugna ned mig genom att ta djupa andetag flera gånger. Inte så lätt och dessutom tyckte jag just då att det var ju lätt för honom att säga. Fick lägga mig på båren och fick jackan min avtagen så de kom åt och sätta in dropp i armen. Fick även lugnande för helt plötsligt orkade jag inte göra någonting och allt var som i en dimma. Eftersom ingen visste om jag var allergisk fick jag också 2 kortisontabletter som fick smälta på tungan, men de delade de så det blev som 4st.
I ambulansen satte de på pulsmätare och EKG. Tog febern, kollade regelbundet blodtrycket och tog även ett blodprov. Personalen kollade även regelbundet på betten och även på magen ifall jag skulle utvecka nässelutslag. Efter en stund började det att klia på sidan av tungan och när det inte avtog vågade de inte chansa så jag fick en adrenalinspruta i låret. De frågade också om jag varit på sjukhus tidigare och jag berättade att jag har opererat njurarna och tagit bort halsmandlarna som liten.
Väl på akuten fick vi rum 11. Patrik hade följt med i ambulansen och det är jag tacksam över. Efter en stund kom en manlig sjukskötare in i rummet och tog febern (37.3*C ligger normalt på 36.6*C), kollade pulsen och blodtrycket (110/70). En stund senare kommer en kvinnlig sjuksköterska in och tar EKG. Har vid det här laget börjat frysa väldigt mycket och hon ber mig att försöka ligga still för att det inte ska bli störningar på EKG't. Får även byta om till sjukhuskläder innan de tog EKG på mig. Nästa person att komma in i rummet var även denna av det kvinnliga könet och hon tar 4 provrör med blod som skickades iväg på analys. Nu var det bara att vänta... Blir rastlös och fryser inte längre men hade ändå kvar mina 2 filtar. Till slut kommer en manlig doktor in och berättar att blodproverna såg bra ut och att inget var skadat. Om jag fortfarande mådde bra när klockan slog 22 skulle jag få åka hem annars var jag tvungen att stanna över natten. Som tur var mådde jag bra när klockan slog 22 och inte behövde jag ta några extra mediciner heller.
Tror jag har fått med hela händelseförloppet i stora drag nu. Att vara rädd för något är aldrig kul, det spelar ingen roll vad det är, rädslan är fortfarande lita påtagande. Både min syster Anna och min kemilärare tycker att jag borde gå i KBT (Kognitiv Beteende Terapi) emot getingfobin så jag inte får totalpanik ifall jag blir stucken igen. Kemiläraren tyckte även att jag borde testa mig för getingallergi även om det antagligen bara var fobin som pratade så kan det vara bra att veta om man är eller inte är allergisk. Vet att detta blev ett långt inlägg men jag hoppas att ni hart orkat följt mina virriga anteckningar hela vägen fram.
Love Ya <^_^>
Väl nere igen slänger jag mig på backen då benet värker alldeles för mycket och skriker och gråter i full panik. Efter kommer Patrik som gör sitt bästa för att få kontakt med mig (inte det lättaste) Annica och Evelina. Patrik och Evelina drog av mig skor och strumpbyxor för att kunna se vad som har hänt och ser 4stick på benet - 3 på vaden och 1 vid knävecket. Evelina beslutade sig för att ringa 112 men blir bedd att ringa en sjuksköterska istället. Annica beslutade sig för att ta det samtalet men när de inte visste mitt person nummer ringer de upp 112 igen och en ambulans rycker ut. Nu var det bara att ta sig från ena sidan av dalen till den andra. Gick lite grann själv men blev buren längre sträckor och när vi närmade oss grindarna sprang några i förväg för att be ambulanspersonalen komma med en bår.
Det var en manlig och en kvinnlig ambulanspersonal. Mannen bad mig att lugna ned mig genom att ta djupa andetag flera gånger. Inte så lätt och dessutom tyckte jag just då att det var ju lätt för honom att säga. Fick lägga mig på båren och fick jackan min avtagen så de kom åt och sätta in dropp i armen. Fick även lugnande för helt plötsligt orkade jag inte göra någonting och allt var som i en dimma. Eftersom ingen visste om jag var allergisk fick jag också 2 kortisontabletter som fick smälta på tungan, men de delade de så det blev som 4st.
I ambulansen satte de på pulsmätare och EKG. Tog febern, kollade regelbundet blodtrycket och tog även ett blodprov. Personalen kollade även regelbundet på betten och även på magen ifall jag skulle utvecka nässelutslag. Efter en stund började det att klia på sidan av tungan och när det inte avtog vågade de inte chansa så jag fick en adrenalinspruta i låret. De frågade också om jag varit på sjukhus tidigare och jag berättade att jag har opererat njurarna och tagit bort halsmandlarna som liten.
Väl på akuten fick vi rum 11. Patrik hade följt med i ambulansen och det är jag tacksam över. Efter en stund kom en manlig sjukskötare in i rummet och tog febern (37.3*C ligger normalt på 36.6*C), kollade pulsen och blodtrycket (110/70). En stund senare kommer en kvinnlig sjuksköterska in och tar EKG. Har vid det här laget börjat frysa väldigt mycket och hon ber mig att försöka ligga still för att det inte ska bli störningar på EKG't. Får även byta om till sjukhuskläder innan de tog EKG på mig. Nästa person att komma in i rummet var även denna av det kvinnliga könet och hon tar 4 provrör med blod som skickades iväg på analys. Nu var det bara att vänta... Blir rastlös och fryser inte längre men hade ändå kvar mina 2 filtar. Till slut kommer en manlig doktor in och berättar att blodproverna såg bra ut och att inget var skadat. Om jag fortfarande mådde bra när klockan slog 22 skulle jag få åka hem annars var jag tvungen att stanna över natten. Som tur var mådde jag bra när klockan slog 22 och inte behövde jag ta några extra mediciner heller.
Tror jag har fått med hela händelseförloppet i stora drag nu. Att vara rädd för något är aldrig kul, det spelar ingen roll vad det är, rädslan är fortfarande lita påtagande. Både min syster Anna och min kemilärare tycker att jag borde gå i KBT (Kognitiv Beteende Terapi) emot getingfobin så jag inte får totalpanik ifall jag blir stucken igen. Kemiläraren tyckte även att jag borde testa mig för getingallergi även om det antagligen bara var fobin som pratade så kan det vara bra att veta om man är eller inte är allergisk. Vet att detta blev ett långt inlägg men jag hoppas att ni hart orkat följt mina virriga anteckningar hela vägen fram.
Love Ya <^_^>
Kommentarer
Trackback
