Lite småtankar och händelser från första tiden efter förlossningen…

Emilio är född och efter att de snabb kollat honom fick jag upp honom på magen. Han hade sina ögon öppna och känslan som fyllde mig när jag kollade in hans mörka ögon och kände värmen och doften från hans kropp kan bara beskrivas som äkta kärlek <3

När det var dags att klippa navelsträngen trodde jag först att BM klippte den och tänkte nej, jag vill ju att Marcus ska klippa navelsträngen. Insåg snabbt att hon bara satte dit två klämmor, vilka jag tyckte liknade saxar, och Marcus fick klippa navelsträngen precis som jag ville.  

Som många andra var jag tvungen att sy några stygn och de sprutade på bedövningsspray. BM väntade en stund för att den skulle hinna verka och började sedan sy. Efter några stygn märker jag dock att det inte är helt bedövat, kan känna hur tråden dras igenom huden, det gjorde aldrig riktigt ont men det var en obehaglig känsla, så jag säger ifrån och berättar att jag kan känna nålen och tråden. De har på lite mer bedövning och efter det var det inga problem alls att sy ihop det sista.

Efter en stund kommer läkaren in för att kolla reflexerna, fråga hur jag mår, under själva förlossningen hade jag fått blodtrycksänkande medicin två gånger och även Alvedon i förebyggande syfte mot vad som skulle kunna blivit en feber. Hon klämde på magen för att känna om livmodern börjat dra ihop sig som den ska och för att hjälpa till lite i processen. Med sig har hon en manlig läkarstudent som även han ska känna och klämma på magen för att lära sig. Där ligger jag, med sjukhusrocken uppknäppt och brösten fritt hängandes framme, men i den stunden kunde jag inte ha brytt mig mindre. Var bara så glad över Emilio att allt annat var oväsentligt i min värld.

Vet inte om det bara är jag men jag har i alla fall fått höra att man glömmer smärtan när barnet är ute, det är inte helt sant om du frågar mig, gjorde ju fortfarande ont, om än inte lika smärtsamt, även efter att han var ute. Jag kan visserligen ha missförstått det hela men min uppfattning var i alla fall att den omedelbara smärtan försvann nästan omgående.

Jag hade även fått höra att jag skulle vara fylld med energi och känna det som att jag skulle kunna klara av allt. Det enda jag kände efter att allt lugnat ner sig var en enorm trötthet, orkade knappt vara vaken medan de kollade längd och vikt och så… Kan säga att efter att BM lämnat rummet för att vi skulle få vara själva med Emilio så somnade jag i stort sätt på en gång.  Så mycket för den energin. (Fick den dock någon dag senare nere på BB)

Väl nere på BB gick jag in i duschen för att tvätta mig, när jag var klar såg det mer ut som ett blodbad inne i duschen än som ett badrum. Det är inte lätt att torka sig och hålla sig blodfri när det konstant droppar blod men tillslut fick jag till det och kunde skölja av badrumsgolvet med duschslangen…

Stannade i två dagar på BB innan vi åkte hem. Visst var jag lite nervös över att lämna avdelningen men mest kände jag bara lättnad, glädje och förväntan över att få komma hem till min egna lilla familj <3