När vi först blev inlagda fick vi ett enkelrum men eftersom vi egentligen inte var i behov av det kunde de inte lova att vi fick ha det kvar. När vi kom tillbaka efter helgen fick vi istället ett dubbelrum. Första dagen var vi ensamma i rummet men sedan kom en till familj med en son, som jag skulle gissa på var i Emilios ålder. Såg dock inte så mycket av dem och dagen därpå fick de byta rum och vi var återigen själva i rummet. Det var skönt att få vara ensamma men samtidigt också lite stressande då man visste att det när som helst på dygnet kunde komma in någon på rummet.

Veckan innan tog de urin- och blodprover. Blodproverna var bra men hans urin hade visat på bakterier och efter två odlingar som visade på samma typ av bakterier sattes antibiotika mot urinvägsinfektion in.  Urinvägsinfektioner hos pojkar är inte det vanligaste och vi fick göra ett ultraljud på hans njurar. Enligt läkaren var de något förminskade men det kunde också bara vara bilden som gjorde det. Vi har också fått göra en röntgen (MUC) på hans urinblåsa.  Det de kunde se på en gång var att han hade reflux på vänster urinledare, det såg inte så allvarligt ut men, det är upp till läkaren att bestämma vilka åtgärder som ska sättas in. Bilderna skulle granskas närmare och skickas vidare till läkaren. Just nu väntar vi på svar från undersökningen och vad de har kommit fram till.

Emilio vägrade fortfarande att äta och var verkligen inte sig själv. Han sov och var ledsen hela dagarna, enda tiden han var nöjd var en liten stund efter han fått amma, men inte ens det var särskilt länge. Läkaren, i samråd med dietisten, beslutade att sond skulle sättas. Beslutet att sätta sonden motiverades med att det kunde vara så att han var för hungrig för att förstå att han måste äta, han hade helt enkelt ingen energi över. Han hade antagligen inte känt sig riktigt mätt på länge, och såg därför ingen anledning till att äta. Vi fick ett nytt matschema, istället för att knappt få amma något alls på dagarna skulle jag nu amma vid varje måltid och istället ta bort all amning på natten. Det nya schemat passade oss mycket bättre och vi märkte snabbt att Emilio blev mer som sig själv igen.

När helgen kom fick vi åter igen åka hem på permission. På måndagen när vi kom in hade vi inget rum och fick ha möte med personalen i akutrummet. Läkaren berättade att han funderade på komjölksallergi och att de ville att vi skulle utesluta det ur kosten under minst 2-3veckors tid. Eftersom jag ammar måste även jag utesluta all form av mjölk då det går över i bröstmjölken. Vi fick även träffa dietisterna som gick igenom vad det innebär och gav information om vad man kan och inte kan äta.

Jag ska erkänna att det kändes väldigt knäppt när läkaren föreslog komjölksallergi. Varken jag eller Marcus har några allergier som vi vet om och min egen bild av barn med mjölkallergi bestod av barn som hade kolik, var förstoppade och grät hela dagarna. Vi fick förklarat för oss att alla har olika symptom och enklast är att helt enkelt prova utan mjölk. Är han allergisk borde han bli snabbt märka skillnad och om han inte är det så händer ingenting och vi kan fortsätta äta som vanligt igen efter prövotiden.

Sedan blev vi utskrivna från sjukhuset efter att ha varit inskrivna i närmare två veckors tid. Läkaren kände sig fortfarande inte klar men det fanns inte så mycket mer de kunde göra där och då och det beslutades att vi skulle ha fortsatt tätt kontakt.

Just nu har vi regelbundna vägningar på BVC och telefonkontakt med dietisten. Den 30 december ska vi på återbesök på barnmottagningen i Borlänge för att utvärdera hur det har gått med den mjölkfria kosten och prata om hur vi ska göra med sonden, ska den få sitta kvar ett tag till eller ska vi prova utan den?

Både urinvägsinfektionen och den eventuella komjölksallergin kan vara orsaker bakom hans minskade aptit och viktnedgång. Oavsett orsak, efter att Emilio fått antibiotika, fått mjölkersättning via sond då han vägrar flaska och vi börjat äta mjölkfritt, har vi idag en helt annan situation vid matbordet. Han är glad, nyfiken och äter bättre och bättre för var dag som går. 

Jag bestämde mig tidigt för att jag ville försöka helamma i ett halvår och inte börja med smakportioner före det. Till en början räckte bröstmjölken inte till och vi fick ge mjölkersättning efter varje amning för att Emilio skulle få i sig tillräckligt med näring. När han var runt 2 ½ månad slutade vi helt med flaskan och efter det har han bara ammat. Vid 4 månaders ålder började vi med att ge honom bitar av smörgåsrån och även någon majskrok då och då. Vi lät honom också få smakprover av vår mat när han visade intresse. Det var inget som han kunde bli mätt på, utan bara för att han skulle få känna på smaken och konsistensen. När han var 6månader började vi ordentligt med smakportionerna, dock var amningen fortfarande huvudfödan.

Emilio är nu 8 månader och hans huvudföda består fortfarande av bröstmjölk. Eftersom jag jobbar och Marcus är föräldraledig krävs det lite planering för att få det att gå runt. Jobbar jag dagtid får Marcus komma med honom till mitt jobb under min rast för att jag ska kunna amma honom. För det mesta jobbar jag dock natt och då är det sista jag gör innan jag åker till jobbet att amma honom och det första jag gör när jag kommer hem.

Eftersom hans huvudföda fortfarande består av amning innebär det att Marcus blir låst då han aldrig kan åka iväg allt för långt bort från mig ifall Emilio blir hungrig. Det innebär också att jag får min sömn väldigt upphackad då jag måste vakna till och amma Emilio då och då under dagen. Jag somnar för det mesta snabbt om igen men det påverkar en ändå att inte kunna få sova sammanhängande efter en hel natt på jobbet och med vetskapen om att en till natt väntar.

Emilio började själv sova nätterna igenom vid 4 månaders ålder och när jag började jobba kände jag ingen oro för att han skulle bli hungrig under natten. Allt eftersom hans näringsbehov ökat har han återigen börjat vakna nattetid för att amma. När jag inte är hemma sover han för det mesta hela natten men vaknar så fort jag kliver in innanför dörren på morgonen. Eftersom han tidigare ätit ur flaska hade vi båda räknat med att kunna ge honom flaskan igen när jag började jobba, ifall han skulle vakna och vara hungrig på natten, vilket händer ibland. Emilio hade dock inga planer på att börja med flaska igen. Det är påfrestande att varje jobbnatt fundera och oroa sig över om han kommer att sova hela natten eller inte då han vägrar att ta emot flaskan.

Vikten är något vi har kämpat mycket med hos Emilio. Som nyfödd gick han inte upp som han skulle men det ordnade upp sig.  Nu har vikten återigen börjat krångla. Till en början gick han inte upp tillräckligt och hans viktkurva började plana ut. Senaste besöket hos BVC visade på en viktnedgång och efter konsultering med läkaren fick vi en tid veckan därpå.  Fortsatt viktnedgång och vi blev skickade in till Falun för observation.  Efter att ha spenderat 5 ½ timmar på akuten fick vi ett rum på avdelning 34.

Inne på avdelning 34 har vi haft matexperter, barnsköterskor, läkare, logopeder och dietister som observerat hur vi gör kring måltiderna och med matningen och de har alla bekräftat att vi gjort rätt. Hur konstigt det än låter hade det varit skönt om vi hade gjort fel någonstans och det är därför han inte vill äta, men så är inte fallet. Det enda vi kan göra är att fortsätta truga med maten men, det är inte så kul när ens barn slänger med huvudet, fläktar med armarna och gråter hysteriskt så fort man erbjuder mat. Inte känner man sig bättre när man tvingar in skeden i munnen på honom för att han ska få i sig något. När han väl fått maten i munnen så smakar han på den, sväljer lite till och med, men det mesta åker fortfarande ut igen.

Jag hade räknat med att det skulle ta tid att få matningen att fungera, nya smaker och konsistenser och ett helt annat sätt att äta på än tidigare. Klart det tar tid att lära sig att äta mat. Dock hade jag aldrig trott att det skulle vara så här svårt och att det skulle ge upphov till så mycket stress och ångest. Det känns som vi har provat allt efter konstens alla regler. Varm mat, kall mat, smaklös mat, smakrik mat, hemlagad mat, burkmat och så vidare och så vidare. Inget har fallit honom i smaken och bröstmjölken räcker inte längre till för att fylla det dagliga näringsbehovet hos honom.

Efter att vi träffat dietisten gjorde hon upp ett schema med mattider och hur mycket han ska ha vid varje mål. Vi är långt ifrån de mängderna idag men det är målet vi ska efterstäva för att han ska få i sig den näringen han behöver, för att växa som han ska. Från att ha ammat helt fritt får han nu bara bröstmjölk 3 gånger om dagen. Detta för att han ska bli hungrig, vilja äta och lära sig att det finns annan mat här i världen. På natten får han amma hur mycket han vill, dock inte allt för nära morgonen.

Vi har fått åka hem över helgen men ska tillbaka på måndag igen. Det är jätteskönt att få vara hemma, att få sova i sin egen säng och vara i sitt eget hem. Samtidigt känns det lite läskigt och jobbigt då Emilio fortfarande inte vill äta något annat än bröstmjölk…

Det här med amning är en laddad fråga för många. Jag visste att jag ville amma, eller jag ville i alla fall försöka att amma, men gick det inte så fick det vara.  Det som oroade mig var inte det här med för lite mjölk eller såriga bröstvårtor utan det faktum att jag totalt avskyr beröring av bröstvårtorna. Ja, jag vet, bröstvårtorna som är en erogen zon för många ger mig totalt obehag vid beröring, speciellt om de är styva.  Ryser av obehag i hela kroppen och ser framför mig hur de ramlar av, inte särskilt upphetsande om du frågar mig. Hur som helst, när Emilio kom till världen och jag fick upp honom på magen så fick han komma till brösten och amma i sig råmjölken. Det var inga problem alls utan kändes som det mest naturliga i hela världen.

Nere på BB så vaknade han på natten och ville amma. Eftersom jag varit fundersam över det här med amningen så hade jag läst på om amning och hur det går till. Tog upp honom och lade honom vid bröstet och han började suga. Fick börja om några gånger då han inte fick ett ordentligt tag men till slut fick vi till det. På morgonen frågade BM om han ätit något än och jag sa att jag ammat honom på natten. Hon bad mig då att säga till nästa gång han var hungrig så att de kunde få kolla på amningen. Sagt och gjort, nästa gång Emilio var hungrig ringde jag på larmet och de kom in och kollade amningen, det var inga problem alls och de tyckte att det såg bra ut – skönt.

Efter det larmade jag några fler gånger då det krånglade med amningen och jag inte fick till det själv trots egna försök och jag fick snabbt hjälp att rätta till det som var fel. När det var dags att åka hem kände jag mig inte alls nervös inför amningen utan kände att vi hade en bra grund att bygga vidare på, jag och Emilio. BM hade antecknat att amningen var etablerad och att den såg bra ut.

Första dagen hemma gick bra men det dröjde inte länge förrän det började krångla och på lördagen vägrade han att äta och låg och sov istället. Till slut hade jag sådan ångest och panik att jag bara grät och Marcus kollade upp och sa att man kan ringa in till återbesöksenheten i Falun och få hjälp. Ringde in och de sa åt mig att försöka pumpa ut och ge honom alternativt ge honom mjölkersättning då det kunde vara så att han var så hungrig att han inte orkade äta.  Fick också en tid hos de på söndagen för att det skulle kunna kolla amningen igen. 

Försökte handpumpa, fick ut ungefär två droppar på en timme, så det gav jag snabbt upp och gjorde istället i ordning en flaska med mjölkersättning. Emilio var dock inte alls intresserad av flaskan och efter att ha krånglat med den en stund gav jag upp. Han hade fått i sig lite grann i alla fall och jag lade mig i sängen med honom. Efter en stund vaknade han av sig själv och åt från bröstet – vilken lättnad

Vid den här tidpunkten rann även mjölken till och mina bröst var stora och uppsvällda, såg mer ut som ett par silikon än som riktiga och det droppade konstant. Spelade ingen roll att jag tryckte in bröstvårtan för att stoppa flödet, tre sekunder senare så droppade det igen. Verkade inte vara några som helst problem med tillgången i alla fall…

På söndagen åkte vi in till Falun och de tog även en vikt på honom innan vi kollade amningen. Innan vi åkte hem från BB hade han gått ner nästan 10 % av sin födelsevikt men han hade vänt och börjat gå upp bra. Amningen såg även den bra ut och det var antagligen stressen som gjorde att jag fick svårt att släppa ifrån mig mjölken

Eftersom han gått ner så mycket i vikt innan hemgången så ville BM på BB att vi skulle boka in ett tidigt besök hos BVC och på tisdagen hade vi tid för inskrivning. Han stod still på samma vikt som i söndags och jag blev tillsagd att amma minst var 4:e timme. Det var dock inga problem då han vid det här laget levde vid bröstet, han gjorde inget annat än att amma och jag han knappt med att gå på toaletten eller ta något att äta.

På torsdagen var vi åter igen in till Falun och följde upp amningen. Jag var helt säker på att min mjölk var slut eller i alla fall höll på att försvinna då mina bröst gått från att vara stora som silikonbröst och droppat konstant till att vara som två tomma påsar. BM sa att det var brösten som anpassat sig till mjölken då de inte kan vara alldeles uppsvullna hela tiden och det lät ju vettigt. Amningen såg fortfarande bra ut men på fyra dagar hade han bara gått upp 10g och han skulle egentligen vara närmare sin födelsevikt vid det här laget, vilket han inte var.  BM bestämde sig för att hämta en pump och så pumpade vi ena bröstet i 10 minuter för att se hur mycket mjölk det var som Emilio kunde tänkas få i sig på ett ungefär.

14ml, det var så mycket vi fick ut och även om Emilio är effektivare än en pump så var det för tok för lite. Det blev helt enkelt plus minus noll för honom i energi och det var antagligen anledningen till att han låg konstant vid bröstet och ammade. Vi kom fram till att vi skulle börja med mjölkersättning men att jag alltid skulle börja med att amma honom för att hålla igång produktionen. Det kunde rätta till sig så att det fanns så mycket mjölk som efterfrågades men det kunde ta några månader.

Att få höra att man har för lite mjölk till sitt barn är aldrig roligt men istället för att känna sorg kände jag mig snarare lättad. Det fanns en anledning till varför jag fick amma hela tiden och det fanns också en chans att det rättade till sig om jag var villig att kämpa lite för det.

Sagt och gjort så började vi att ge Emilio mjölkersättning och sakta men säkert började han öka i vikt. Jag började alltid med att amma honom och när min mjölk inte räckte till för att stilla hungern fick han flaskan. När det hade gått ett tag började han allt mer sällan att äta ur flaskan och en dag ammade jag honom bara. Det gick en dag till med bara amning och ytterligare en, helt plötsligt hade han klarat sig i en hel vecka på bara bröstmjölk.

Efter det har jag ammat honom på heltid utan att ha behövt ge honom mjölkersättning. Visserligen fick jag amma honom lite oftare i början men det var helt klart värt det. Jag hade också alltid med mig mjölkersättningen om jag åkte iväg ifall att bröstmjölken inte skulle räcka till. Det fick mig att känna mig lugnare men idag får den stanna hemma.

Jag är tacksam över att det finns mjölkersättning att tillgå då jag själv inte kunde till godo se min sons matbehov de första månaderna. Nu rättade mjölkproduktionen till sig för mig och det är jag glad över. 

Lite småtankar och händelser från första tiden efter förlossningen…

Emilio är född och efter att de snabb kollat honom fick jag upp honom på magen. Han hade sina ögon öppna och känslan som fyllde mig när jag kollade in hans mörka ögon och kände värmen och doften från hans kropp kan bara beskrivas som äkta kärlek <3

När det var dags att klippa navelsträngen trodde jag först att BM klippte den och tänkte nej, jag vill ju att Marcus ska klippa navelsträngen. Insåg snabbt att hon bara satte dit två klämmor, vilka jag tyckte liknade saxar, och Marcus fick klippa navelsträngen precis som jag ville.  

Som många andra var jag tvungen att sy några stygn och de sprutade på bedövningsspray. BM väntade en stund för att den skulle hinna verka och började sedan sy. Efter några stygn märker jag dock att det inte är helt bedövat, kan känna hur tråden dras igenom huden, det gjorde aldrig riktigt ont men det var en obehaglig känsla, så jag säger ifrån och berättar att jag kan känna nålen och tråden. De har på lite mer bedövning och efter det var det inga problem alls att sy ihop det sista.

Efter en stund kommer läkaren in för att kolla reflexerna, fråga hur jag mår, under själva förlossningen hade jag fått blodtrycksänkande medicin två gånger och även Alvedon i förebyggande syfte mot vad som skulle kunna blivit en feber. Hon klämde på magen för att känna om livmodern börjat dra ihop sig som den ska och för att hjälpa till lite i processen. Med sig har hon en manlig läkarstudent som även han ska känna och klämma på magen för att lära sig. Där ligger jag, med sjukhusrocken uppknäppt och brösten fritt hängandes framme, men i den stunden kunde jag inte ha brytt mig mindre. Var bara så glad över Emilio att allt annat var oväsentligt i min värld.

Vet inte om det bara är jag men jag har i alla fall fått höra att man glömmer smärtan när barnet är ute, det är inte helt sant om du frågar mig, gjorde ju fortfarande ont, om än inte lika smärtsamt, även efter att han var ute. Jag kan visserligen ha missförstått det hela men min uppfattning var i alla fall att den omedelbara smärtan försvann nästan omgående.

Jag hade även fått höra att jag skulle vara fylld med energi och känna det som att jag skulle kunna klara av allt. Det enda jag kände efter att allt lugnat ner sig var en enorm trötthet, orkade knappt vara vaken medan de kollade längd och vikt och så… Kan säga att efter att BM lämnat rummet för att vi skulle få vara själva med Emilio så somnade jag i stort sätt på en gång.  Så mycket för den energin. (Fick den dock någon dag senare nere på BB)

Väl nere på BB gick jag in i duschen för att tvätta mig, när jag var klar såg det mer ut som ett blodbad inne i duschen än som ett badrum. Det är inte lätt att torka sig och hålla sig blodfri när det konstant droppar blod men tillslut fick jag till det och kunde skölja av badrumsgolvet med duschslangen…

Stannade i två dagar på BB innan vi åkte hem. Visst var jag lite nervös över att lämna avdelningen men mest kände jag bara lättnad, glädje och förväntan över att få komma hem till min egna lilla familj <3

 

Tisdagen den 19 mars 2013 klockan 08:44 blev jag mamma. <3

Berättelsen börjar dock inte där utan låt oss gå tillbaka några dagar i tiden.

Måndagen den 11 mars får vi åka in till förlossningen på kontroll efter besöket på MVC. Väl inne på förlossningen blir vi hänvisade till ett rum och jag får börja med att lämna ett urinprov. Därefter tar de en CTG kurva, tar ett blodprov och kollar blodtrycket Doktorn kommer in och kollar mina reflexer och vi får besked om att jag fått havandeskapsförgiftning. Efter det får vi åka hem med order om att kontakta MVC på onsdagen för en ny kontroll.

Onsdagen den 13 mars har vi tid hos MVC, eftersom blodtrycket stigit ytterligare blir vi inskickade till specialist mödravårdens dagavdelning och de gör åter igen samma undersökning som i måndags men får även göra en gynundersökning för att se om livmodertappen är mogen, det är den inte. Därefter får vi flytta in på avdelning 37 för vidare observation.

Vi är 3 kvinnor som bor i rummet och mitt område ligger precis vid ingången så inte nog med att jag inte har något fönster att kolla ut igen så går även dörren in i min zon varje gång någon ska in eller ut från rummet. Blir tillsagd att vila och får inte gå någonstans förutom till matsalen. Det enda jag längtar efter är att få gå ut och hade inte Marcus varit snäll och kommit varje dag hade jag nog blivit galen.  

Fredagen den 15 mars får vi gå göra ett tillväxt ultraljud för att se att havandeskapsförgiftningen inte påverkat tillväxten på bebis. Läkaren uppskattar vikten till 3400g med en felmarginal på -200g till +200g.

Lördagen den 16 mars får vi äntligen åka hem men måste komma tillbaka till dagavdelningen för en ny undersökning på måndagen.  Efter att ha varit inlagd i 4 dagar firar vi hemkomsten och friheten med en trerättersmiddag på kinarestaurang.

Måndagen den 18 mars ringer jag in till dagavdelningen och får en tid klockan 13.
Jag kör in till Falun och väl på plats får jag återigen lämna urinprov och de tar en CTG kurva, tar ett blodprov, kollar blodtrycket och reflexerna. Överläkaren bestämmer att det är dags att starta förlossningen då havandeskapsförgiftningen börjar bli värre och det finns ingen anledning till att vänta längre.

Får göra en gynundersökning för att se om livmodertappen är tillräckligt mogen för att sätta in en ballong. Under undersökningen kom de fram till att bebis trängt så djupt ner i bäckenbotten att livmodertappen tryckt bakåt så de fick börja med att pilla fram den innan de kunde sätta ballongen.

.

Efter det får vi åter igen flytta ner till avdelning 37 och jag får instruktioner om att dra i slangen som ballongen satt i varje halvtimme och efter 7 timmar skulle den tas ut, om den inte trillat ut av sig själv, och en ny gynundersökning göras för att se om något hade hänt annars skulle vi fortsätta ingångsättningen på tisdagen. Den här gången får jag en säng vid ett fönster och jag och Marcus fördriver tiden med att kolla på första delen av Sagan om Ringen – Härskarringen.

När klockan började närma sig 21:30 går jag ut i korridoren för att kolla efter läkaren. Möter henne i korridoren och får gå in i undersökningsrummet. Ballongen togs ut och det visade sig att jag var öppen 4cm så det var bara att flytta upp till förlossningen.

Uppe på förlossningen tar BM hål på hinnorna och varmt vatten forsar ut. Känns som jag kissar på mig och det hjälper inte att det kommer stora vågor av vatten varje gång jag får en sammandragning. Får lov att bädda rent i sängen en sådär 2-3 gånger för allt blir vått.

Jag och Marcus fortsätter att kolla på andra delen av Sagan om Ringen – Härskarringen.

Efter några timmar kommer BM in igen för att se om det hade hänt något, öppen 5-6cm. Hon går men kommer tillbaka en stund senare, fortfarande lika i öppningsgraden men det har börjat mjukna. Det går dock för långsamt och värkstimulerande dropp sattes in för att få fart på värkarna.

Fram tills nu har jag klarat mig med värmekuddar och andning men nu börjar värkarna göra lite ondare och jag beslutar mig för att testa lustgasen.  Kan inte påstå att lustgasen var en höjdare då jag bara kände mig helt tom varje gång jag använde den men jag försökte ändå flera gånger då jag tänkte att det kanske ger med sig. När själva andningsmasken ramlade av från slangen fick jag lite lätt panik och Marcus gjorde sitt bästa för att snabbt laga den vilket inte kan ha varit så lätt då jag drog i den. 

Värkarna blir snabbt kraftigare allt eftersom styrkan på droppet höjs och när BM frågar om jag vill ha EDA säger jag ja utan att tveka. Hade innan förlossningen känt mig tveksam till EDA då jag läst att det kunde påverka värkarbetet men eftersom jag redan hade verkstimulerande dropp så spelade det ingen roll längre och det ögonblicket skulle jag gjort vad som helst för att få smärtan att försvinna.

Behöver inte vänta länge på narkosläkaren och när han kommer in genom dörren är han en ängel i mina ögon, har nog aldrig varit så tacksam över någon som ska sticka mig som jag var just då. När han sedan berättar att det kommer dröja innan EDA börjar värka känns det som en evighet men allt eftersom tiden går blir värkarna mer och mer hanterbara och jag slumrar fram till morgonen.

BM kommer åter igen in, öppen 9 cm och det börjar trycka på allt mer, kort därefter är jag öppen 10cm. Får inga krystvärkar på en gång utan är fullt öppen ett tag och BM säger åt mig att trycka på när jag känner att det är dags.  Känner mig lite osäker men väljer till slut att börja trycka lite lätt. Smärtan blir snabbt kraftigare och det känns som bebis försöker trycka sig ut genom ryggen på mig, vill bara att det ska vara över. När halva huvudet är ute tar värken slut och BM får lov att hålla emot huvudet i väntan på nästa värk som låter sig väl vänta på men den kommer till slut och strax efter det är bebis ute.

Vi hade valt att inte ta reda på könet och den lilla stunden det tog för BM att lyfta upp bebis i visa oss då bebis själv låg hopkurad kändes som en evighet.

Tisdagen den 19 mars klockan 08:44 föddes Emilio Carl Dan Henrik, han var 50cm lång och vägde 3260g  <3 Han är den mest perfekta lilla varelse jag någonsin träffat och kärleken till honom växer för var dag som går.

<^_^>