När vi först blev inlagda fick vi ett enkelrum men eftersom vi egentligen inte var i behov av det kunde de inte lova att vi fick ha det kvar. När vi kom tillbaka efter helgen fick vi istället ett dubbelrum. Första dagen var vi ensamma i rummet men sedan kom en till familj med en son, som jag skulle gissa på var i Emilios ålder. Såg dock inte så mycket av dem och dagen därpå fick de byta rum och vi var återigen själva i rummet. Det var skönt att få vara ensamma men samtidigt också lite stressande då man visste att det när som helst på dygnet kunde komma in någon på rummet.

Veckan innan tog de urin- och blodprover. Blodproverna var bra men hans urin hade visat på bakterier och efter två odlingar som visade på samma typ av bakterier sattes antibiotika mot urinvägsinfektion in.  Urinvägsinfektioner hos pojkar är inte det vanligaste och vi fick göra ett ultraljud på hans njurar. Enligt läkaren var de något förminskade men det kunde också bara vara bilden som gjorde det. Vi har också fått göra en röntgen (MUC) på hans urinblåsa.  Det de kunde se på en gång var att han hade reflux på vänster urinledare, det såg inte så allvarligt ut men, det är upp till läkaren att bestämma vilka åtgärder som ska sättas in. Bilderna skulle granskas närmare och skickas vidare till läkaren. Just nu väntar vi på svar från undersökningen och vad de har kommit fram till.

Emilio vägrade fortfarande att äta och var verkligen inte sig själv. Han sov och var ledsen hela dagarna, enda tiden han var nöjd var en liten stund efter han fått amma, men inte ens det var särskilt länge. Läkaren, i samråd med dietisten, beslutade att sond skulle sättas. Beslutet att sätta sonden motiverades med att det kunde vara så att han var för hungrig för att förstå att han måste äta, han hade helt enkelt ingen energi över. Han hade antagligen inte känt sig riktigt mätt på länge, och såg därför ingen anledning till att äta. Vi fick ett nytt matschema, istället för att knappt få amma något alls på dagarna skulle jag nu amma vid varje måltid och istället ta bort all amning på natten. Det nya schemat passade oss mycket bättre och vi märkte snabbt att Emilio blev mer som sig själv igen.

När helgen kom fick vi åter igen åka hem på permission. På måndagen när vi kom in hade vi inget rum och fick ha möte med personalen i akutrummet. Läkaren berättade att han funderade på komjölksallergi och att de ville att vi skulle utesluta det ur kosten under minst 2-3veckors tid. Eftersom jag ammar måste även jag utesluta all form av mjölk då det går över i bröstmjölken. Vi fick även träffa dietisterna som gick igenom vad det innebär och gav information om vad man kan och inte kan äta.

Jag ska erkänna att det kändes väldigt knäppt när läkaren föreslog komjölksallergi. Varken jag eller Marcus har några allergier som vi vet om och min egen bild av barn med mjölkallergi bestod av barn som hade kolik, var förstoppade och grät hela dagarna. Vi fick förklarat för oss att alla har olika symptom och enklast är att helt enkelt prova utan mjölk. Är han allergisk borde han bli snabbt märka skillnad och om han inte är det så händer ingenting och vi kan fortsätta äta som vanligt igen efter prövotiden.

Sedan blev vi utskrivna från sjukhuset efter att ha varit inskrivna i närmare två veckors tid. Läkaren kände sig fortfarande inte klar men det fanns inte så mycket mer de kunde göra där och då och det beslutades att vi skulle ha fortsatt tätt kontakt.

Just nu har vi regelbundna vägningar på BVC och telefonkontakt med dietisten. Den 30 december ska vi på återbesök på barnmottagningen i Borlänge för att utvärdera hur det har gått med den mjölkfria kosten och prata om hur vi ska göra med sonden, ska den få sitta kvar ett tag till eller ska vi prova utan den?

Både urinvägsinfektionen och den eventuella komjölksallergin kan vara orsaker bakom hans minskade aptit och viktnedgång. Oavsett orsak, efter att Emilio fått antibiotika, fått mjölkersättning via sond då han vägrar flaska och vi börjat äta mjölkfritt, har vi idag en helt annan situation vid matbordet. Han är glad, nyfiken och äter bättre och bättre för var dag som går. 

Jag bestämde mig tidigt för att jag ville försöka helamma i ett halvår och inte börja med smakportioner före det. Till en början räckte bröstmjölken inte till och vi fick ge mjölkersättning efter varje amning för att Emilio skulle få i sig tillräckligt med näring. När han var runt 2 ½ månad slutade vi helt med flaskan och efter det har han bara ammat. Vid 4 månaders ålder började vi med att ge honom bitar av smörgåsrån och även någon majskrok då och då. Vi lät honom också få smakprover av vår mat när han visade intresse. Det var inget som han kunde bli mätt på, utan bara för att han skulle få känna på smaken och konsistensen. När han var 6månader började vi ordentligt med smakportionerna, dock var amningen fortfarande huvudfödan.

Emilio är nu 8 månader och hans huvudföda består fortfarande av bröstmjölk. Eftersom jag jobbar och Marcus är föräldraledig krävs det lite planering för att få det att gå runt. Jobbar jag dagtid får Marcus komma med honom till mitt jobb under min rast för att jag ska kunna amma honom. För det mesta jobbar jag dock natt och då är det sista jag gör innan jag åker till jobbet att amma honom och det första jag gör när jag kommer hem.

Eftersom hans huvudföda fortfarande består av amning innebär det att Marcus blir låst då han aldrig kan åka iväg allt för långt bort från mig ifall Emilio blir hungrig. Det innebär också att jag får min sömn väldigt upphackad då jag måste vakna till och amma Emilio då och då under dagen. Jag somnar för det mesta snabbt om igen men det påverkar en ändå att inte kunna få sova sammanhängande efter en hel natt på jobbet och med vetskapen om att en till natt väntar.

Emilio började själv sova nätterna igenom vid 4 månaders ålder och när jag började jobba kände jag ingen oro för att han skulle bli hungrig under natten. Allt eftersom hans näringsbehov ökat har han återigen börjat vakna nattetid för att amma. När jag inte är hemma sover han för det mesta hela natten men vaknar så fort jag kliver in innanför dörren på morgonen. Eftersom han tidigare ätit ur flaska hade vi båda räknat med att kunna ge honom flaskan igen när jag började jobba, ifall han skulle vakna och vara hungrig på natten, vilket händer ibland. Emilio hade dock inga planer på att börja med flaska igen. Det är påfrestande att varje jobbnatt fundera och oroa sig över om han kommer att sova hela natten eller inte då han vägrar att ta emot flaskan.

Vikten är något vi har kämpat mycket med hos Emilio. Som nyfödd gick han inte upp som han skulle men det ordnade upp sig.  Nu har vikten återigen börjat krångla. Till en början gick han inte upp tillräckligt och hans viktkurva började plana ut. Senaste besöket hos BVC visade på en viktnedgång och efter konsultering med läkaren fick vi en tid veckan därpå.  Fortsatt viktnedgång och vi blev skickade in till Falun för observation.  Efter att ha spenderat 5 ½ timmar på akuten fick vi ett rum på avdelning 34.

Inne på avdelning 34 har vi haft matexperter, barnsköterskor, läkare, logopeder och dietister som observerat hur vi gör kring måltiderna och med matningen och de har alla bekräftat att vi gjort rätt. Hur konstigt det än låter hade det varit skönt om vi hade gjort fel någonstans och det är därför han inte vill äta, men så är inte fallet. Det enda vi kan göra är att fortsätta truga med maten men, det är inte så kul när ens barn slänger med huvudet, fläktar med armarna och gråter hysteriskt så fort man erbjuder mat. Inte känner man sig bättre när man tvingar in skeden i munnen på honom för att han ska få i sig något. När han väl fått maten i munnen så smakar han på den, sväljer lite till och med, men det mesta åker fortfarande ut igen.

Jag hade räknat med att det skulle ta tid att få matningen att fungera, nya smaker och konsistenser och ett helt annat sätt att äta på än tidigare. Klart det tar tid att lära sig att äta mat. Dock hade jag aldrig trott att det skulle vara så här svårt och att det skulle ge upphov till så mycket stress och ångest. Det känns som vi har provat allt efter konstens alla regler. Varm mat, kall mat, smaklös mat, smakrik mat, hemlagad mat, burkmat och så vidare och så vidare. Inget har fallit honom i smaken och bröstmjölken räcker inte längre till för att fylla det dagliga näringsbehovet hos honom.

Efter att vi träffat dietisten gjorde hon upp ett schema med mattider och hur mycket han ska ha vid varje mål. Vi är långt ifrån de mängderna idag men det är målet vi ska efterstäva för att han ska få i sig den näringen han behöver, för att växa som han ska. Från att ha ammat helt fritt får han nu bara bröstmjölk 3 gånger om dagen. Detta för att han ska bli hungrig, vilja äta och lära sig att det finns annan mat här i världen. På natten får han amma hur mycket han vill, dock inte allt för nära morgonen.

Vi har fått åka hem över helgen men ska tillbaka på måndag igen. Det är jätteskönt att få vara hemma, att få sova i sin egen säng och vara i sitt eget hem. Samtidigt känns det lite läskigt och jobbigt då Emilio fortfarande inte vill äta något annat än bröstmjölk…